Jag saknar dig, igen.
Jag har sagt att jag inte tänker på det. Inte förrän det är försent. Men hur lätt kan det vara? Det är just det där sura med att behöva vara rädd för att ge upp allt. Igen. Även fast jag är glad att jag inte är 43 och i samma situation så är det ett problem nu. I samtiden. Det tar ju ändå ett tag att bygga upp allt och tack och lov har jag låtit mig göra det också. Jag har precis börjat lita på dig, på riktigt. Vågat släppa garden och slappna av i din famn, på riktigt. Och jag tänker inte vara bitter, inte bli den som säger att det är bättre att aldrig släppa in någon så att man slipper bli sårad. Det är inte så jag vill ha det. Aldrig. Inte med dig. För hur sjukt jävla lycklig har jag inte varit med dig? Om man skulle kunna räkna på det så vet jag att all den lyckan skulle överväga med råge hur jag kommer känna framöver. Jag vet det. Det känns bara så jävla surt att vi inte är 35 redan nu och har gjort allt vi ville, levt alla liv vi ville testa. Men den tiden kommer. Sen. Med någon annan? Med dig?
