Jag saknar dig, igen.

Jag har sagt att jag inte tänker på det. Inte förrän det är försent. Men hur lätt kan det vara? Det är just det där sura med att behöva vara rädd för att ge upp allt. Igen. Även fast jag är glad att jag inte är 43 och i samma situation så är det ett problem nu. I samtiden. Det tar ju ändå ett tag att bygga upp allt och tack och lov har jag låtit mig göra det också. Jag har precis börjat lita på dig, på riktigt. Vågat släppa garden och slappna av i din famn, på riktigt. Och jag tänker inte vara bitter, inte bli den som säger att det är bättre att aldrig släppa in någon så att man slipper bli sårad. Det är inte så jag vill ha det. Aldrig. Inte med dig. För hur sjukt jävla lycklig har jag inte varit med dig? Om man skulle kunna räkna på det så vet jag att all den lyckan skulle överväga med råge hur jag kommer känna framöver. Jag vet det. Det känns bara så jävla surt att vi inte är 35 redan nu och har gjort allt vi ville, levt alla liv vi ville testa. Men den tiden kommer. Sen. Med någon annan? Med dig?

"Then I thought I must be crazy, cause I'm feeling kind off good"

Jag var lycklig idag. Gustaf Norén och Björn Dixgård gjorde det igen. Med deras röst i öronen på spårvagnen kände jag den där känslan i magen igen, utan att kämpa emot av etiska skäl. Lyckan.


Dalecarlia

Vita fjärilar över liten havreåker

Att inte prata om det gör det för en gångs skull inte mindre verkligt. Det känns som om minnet av när jag gick där inte skulle bli starkare av att diskuteras utan i motsats till psykologiska principer snarare vittra sönder. Bit för bit. Tills det skulle kännas helt bortgivet, kommersiellt och inte längre mitt. Det finns fortfarande ibland en liten längtan efter bekräftelse. Jag letad efter ord. Att det ska stå skrivet någonstans, men när det inte gör det så tvingar jag inte fram det. Det som var hände utan att någon behöver försäkra mig om det. Jag blir inte osäker av att orden inte finns utan lugnar mig i sökandet av vetskapen att det var och kommer att ha varit. Oavsett om det förblir oskrivet. För alltid.

Surrealistiskt vackert.

...

Jag vet en sak som inte du vet. Du kanske tror att du vet allt, men det gör du inte. Ingen annan heller. Eller, jo kanske, förhoppningsvis. Du kommer inte få veta heller. Ingen kommer få veta. Tror jag inte. Vill inte. Tänker inte. Haha. Så det så. Om man ska ha en hemlighet för sig själv ska det vara en bra hemlighet. En positiv hemlighet. Jag har en positiv hemlighet. Jag ler när jag tänker på det och att ingen annan vet. De behöver inte veta. Inte alls.
Ville bara säga det.
Baiii!

Won't give up, no!

Jag är så jävla klar med terminen och mitt sommarlov breder ut sig likt min flyttpackarångest. Dags att ge sig ut till bussen som en fullpackad packåsna.

Såg en dokumentär som gjorde mig nedstämd. Kul. Inte. Bara för det så lyssnar jag på musik. MIN musik.

Ska bli skönt att komma hem, men vägen dit känns inte som en räkmacka precis. Ska försöka njuta av att inte behöva plugga på bussen i alla fall.

Din mossa åsse!

tre trappor upp

Är det bara trappornas fel att mitt hjärta slår snabbare och jag håller andan när jag ringer på din dörr?

jag känner mig löjlig

som 15 igen


Värt

Jag är glad och social och älskar. Värt!

Snart så

Det jobbiga är den här gungbrädan. Allt går bra så länge man är två. Du har klivit av. Jag blev sittande nere vid marken. Jag ska kliva av. Men jag vill inte göra det på botten. Jag vill upp först. För varje dag tar jag mer sats med fötterna och snart är jag uppe igen. Då kan jag glida över på andra sidan och kliva av med hedern och känslan i behåll. Den känslan jag vill ha. Som jag vet kommer, mer och mer för varje dag. Det är inga sår som ska läka det är bara abstrakta kemiska processer i hjärnan som ska lugna ner sig lite. Lugnet efter stormen. När det inte pendlar mellan hat, ömhet och förakt längre utan bara lugn. Jag har behållit minnena intakta genom att förtränga och när jag klivit av kan jag se på dem igen. I lugn och ro.

Veckans lärdom:

man kan må illa av att hålla tillbaka tårar.

...

Je vais ouvrir mon coeur sans rien dire. Tu pourras le lire?

Chaque seconde est comme le mort qui j'essaye de négliger. Je ne peux pas l'explique à rien que toi, me tu m'as dit que je ne dois pas. Pas maintenant. Pas demain. Et je t'attends mais pas une éternité, donc mes blessures vont être trop profond à fermer.

Que-ce que tu fais? Que-ce que tu penses à? Que-ce que tu te rappeles? Que-ce que tu croit que je pense à?

Je veux que tu sais tout. Je vais ouvrir mon coeur sans rien dire. Tu pourras le lire?

Vad är problemet?

Tittade på en dokumentär om ätstörningar och skönhet och grät mig igenom 40 av de 50 minuterna. Varför? Och nu kan jag inte sluta. En liten fråga bara: Hur ska man kunna reda ut allt om man inte vet vad problemet är?


Omdefiniering av identitet...

Jag gråter inte, för jag har inget att riktigt gråta för. Men ofta får man ju lust att göra just det när det är förändringar på gång för det känns jobbigt på något sätt. Man identifierar sig så mycket med det man gör, som t.ex. leva i Norge, jobba på Securitas och Joker, bo tillsammans med roliga människor, så när man måste bryta de invanda mönstren och ändra vanor blir man lätt lite kinkig, man känner sig vilsen. För det är ju faktiskt som att en del av ens liv, en del av en själv försvinner och ersätts av något annat, nytt och läskigt. Då gäller det att omdefiniera sin identitet och distansera sig från identifikationen med det man gör och, för den delen, hur man ser ut. Man måste gräva djupare in genom skalet och hitta den där kärnan, JAG som alltid finns där, vad som än händer och vad man än gör så ändras aldrig JAG. Man måste se till att det som verkligen är JAG följer med till nästa steg i livet, man får kämpa för att få det med sig och släpa det framåt, men har man en gång lyckats så vet man att man klarar av det, igen och igen. För JAG ändras aldrig.  


Expressen undrade om jag var sexuellt intelligent...

Du fick 83 rätt av 108 möjliga:


Du vill ha bekräftelse
Du är känslomässigt osäker på dig
själv även om du har haft många
sexuella förhållanden. Din låga självkänsla
gör att du har ett dåligt förhållande
till din kropp och söker
bekräftelse genom sex.
Vill du utveckla din sexuella intelligens
bör du överväga att söka professionell
hjälp hos en sexolog, som kan
lära dig att se mer positivt på sex.

Hoppsan!

http://www.expressen.se/sex/1.1653022/ar-du-sexsmart


...

...om man uppehåller sig i vår lägenhet vid frukosttid en dag och hör någon ropa: "Det är inte tisdag i dag va?", med panik i rösten, på en onsdag, blir den onsdagen inte alls som man hade tänkt sig...  

Jag ska flytta till Göteborg...

...jag har bestämt mig nu efter sex månader... Så nu ska jag bara ha tag på en lägenhet. Håll ögon och öron öppna om ni vill hjälpa till. Annars får jag väl slänga ut Håkans brud, men han kan bli lite sur då. Fast det går nog över. Nej men seriöst, jag vill ha ett place och det snarast mulig.

Det blir iaf en kvällskurs i Rättspsykologi vid Göteborgs Universitet och en distanskurs i Kriminologi från Stockholms. Får se vad man kan göra utav det. Jag ska iaf äntligen få testa på Götet på riktigt. NICE!

Det blir nog ett äventyr och lite att kämpa för, men det SKA gå. Hejja, hejja!

Och förresten, bara så ni vet:



Carro, tvätta rent Håkan - here I come!

Sitter och funderar på...

...vad stora liv folk har. Och om man någonsin skulle göra något av det själv. Åka till sydamerika eller centrala Afrika bara för ATT. Men att komma iväg, att orka bry sig, att sluta tänka att man själv inte "är sån" känns ibland lite väl avlägset. Som nu.

Man blir nog lite avtrubbad av att jobba så här mycket. Just nu orkar jag inte göra något "litet extra", som egentligen inte är extra alls. Jag har ingen lust bara... att sköta mitt jobb...

Vill iväg, men hem först, eller både och på samma gång.

Läste bloggar för att få tiden att gå. Halkade in på Simon Norrsveden. På gränsen till att bli för jobbig. Det är på gränsen man inspirerar.
Jag har världens snyggaste paraply just nu...

Inne på 11e dagen av 20 jobbdagar i sträck...

...och vill bara HEM till alla älskade som jag inte har här i Oslo. Saknar er så sinnessjukt mycket, bara så ni vet! Vi hade internet hemma igår igen så det blir nog fler blogginlägg i framtiden, kan man ju hoppas.

Har fått lite mer klarhet i min framtid också, med betoning på lite. Lägenheten som var på G i Göteborg är inte på G längre, plus att mormor och morfars lägenhet i Stockholm nu är uppsagd så där kan jag bara bo till och med Oktober om jag vill. Suck. Nu väntar jag bara på besked från Studera om vad jag egentligen kan plugga i höst, om jag nu fortfarande ska göra det... hahaha vad kul det är....

Har iallafall typ bestämt att jag åker hem härifrån den 3e augusti, men inga biljetter bokade ännu. Undrar vad folk hemma gör då? Hörde att det finns ett besöksvärdt glasscafé på Liseberg. Någon som känner sig manad?

Nu får ni ha det så underbart hemma alla underbara så ses vi snart!!!

kanske om 26 dagar? =)

 
Dagens otippade kändis.

Vem känner igen Aaron Carter?

En man i lila byxor och rufsigt hår.

Jag har skrivit förut att om jag bara skulle se en enda konsert till i hela mitt liv, så skulle det bli Håkan. Tack vare den känslan av att inte veta var man ska ta vägen med all glädje tror jag att man kan dö lycklig. Sista kvällen på Peace and Love kunde inte ha slutat bättre. 

Moment #1
Jag jobbade i logerna bakom Athenascenen medan konserten skulle börja men såg öppningen på storbildsskärmarna när det inte var så mycket att göra. Efter några låtar fick jag gå iväg och se resten av konserten och i min röda Peace and Love Army-tröja och med zebrarandiga engångskameran i högsta hugg sprang jag så långt fram genom publikhavet jag kunde. Mot Håkan, mot hans glädje, mot livet.

Moment #2
Till  "Gårdakvarnar och skit" stod jag och tänkte på hur fin han var i sitt rufslockiga hår och knallila byxor som matchade fodret i han silverprickiga kavaj, samtidigt som han sjunger ut "jag är inte mycket, inte mycket att titta på".

Det finns inte mycket mer jag kan säga, det värker i bröstet på mig...


2009-06-27 - HåKAN HELLSTRöM från Utopia / Peace & Love


Att minnas eller ikke minnas?...

Sitter på bussen mellan hemma och götet och rensar upp lite i mitt liv efter gymnasiet. Det är nämligen så gamla sms jag har sparade på min mobil. Jag behöver kanske inte komma igåg att Arvid kanske skulle äta pizza den 11 mars 2008 eller att Linn ville ha hjälp med hemtentan. Däremot vill jag komma ihåg att Tora träffade både Dregen och Winnerbäck på Ågatan innan hon åkte till Indien och att jag har fått sms:et "Har du slunkigt?" av Evelina =)

Nu är det en timme och tolv minuter kvar till Göteborg, där jag för övrigt var den 16-18e januari förra året samtidigt som Tora skickade sista sms:et innan hon satte sig på planet till India. Det var ett tag sen.


Ännu ett inlägg om allt spännande som sker runt världens mittpunkt, dvs. mig...

Det blev en spännande lunch idag:

Jag gick ut hårt med ugnsbakad, kryddad torsk till aperitif...

...kulskåpskall direkt från yoghurtburken. Sedan kom förrätten, två ballerinakakor, vanlig nougatsmak. Huvudrätten bestod av två svenska brödskivor med svenskt smör på och den excellenta efterrätten blev tre gyllene chokladbitar av märket Freia, Walters mandlar.

Släpp loss och lev lite crazy FFS! Jag överlever nog dagen iallafall.

Tidigare inlägg
RSS 2.0