stinker

Jag har skrivit förut att om jag bara skulle se en enda konsert till i hela mitt liv, så skulle det bli Håkan. Tack vare den känslan av att inte veta var man ska ta vägen med all glädje tror jag att man kan dö lycklig. Sista kvällen på Peace and Love kunde inte ha slutat bättre. 

Moment #1
Jag jobbade i logerna bakom Athenascenen medan konserten skulle börja men såg öppningen på storbildsskärmarna när det inte var så mycket att göra. Efter några låtar fick jag gå iväg och se resten av konserten och i min röda Peace and Love Army-tröja och med zebrarandiga engångskameran i högsta hugg sprang jag så långt fram genom publikhavet jag kunde. Mot Håkan, mot hans glädje, mot livet.

Moment #2
Till  "Gårdakvarnar och skit" stod jag och tänkte på hur fin han var i sitt rufslockiga hår och knallila byxor som matchade fodret i han silverprickiga kavaj, samtidigt som han sjunger ut "jag är inte mycket, inte mycket att titta på".

Det finns inte mycket mer jag kan säga, det värker i bröstet på mig...