Åkte tåg i två timmar...

Jag älskar de stunder då man känner att hela hjärnan håller på att explodera av idéer men hatar när man inte kan uttrycka dem. Man försöker skriva ner de på det lilla papper man har och tänker att man när man väl har tillfälle ska sätta sig och skriva ner allt fint igen men då finns det liksom inte där längre. Suck.


Just nu händer det mycket och mycket i livet men jag har inte nån speciell kontrol över det. Har inte hunnit tänka igenom allt så mycket som man skulle kunna vilja. Älskar spontanitet men är rädd över vad det leder till. Försöker dock att inte låta mig styras av det utan va så spontan jag vill och kan. Har mycket att tänka på, många att tänka på, mycket att förhålla sig till, många att förhålla...

"Varför har han till vänster bara en sko på sig? Somande han innan han han sätta på sig den andra? Skönt att hon bredvid mig har orakade ben. Snygga skor dessutom. Orkar inte fråga var de kommer ifrån även om jag kanske kommer ångra att jag inte gör det, som med hon med guldskorna på busshållsplatsen. Hur stavas egentligen avundssjuk?avundsjuk? Vad ska jag göra med Honom. Och med Honom? Och ska jag nånsin våga beröra det ämnet igen och bearbeta det eller kommer det förbli unattached och hotande i bakrunden? Hur känner egentligen Markus Krunegård över att vara den som skriver låtar som folk, som jag, kan börja gråta över för att de är så träffande? Man älskar det ju! Hur ser Han på mig egentligen? Vad vet han? Var är han? Vad skiter han i? Vad bryr han sig om?"

Tankarna flödade...
...och gör det fortfarande.

Fegast på jorden

Du vet att det finns stunder i livet då man kan förändras. Stunder att testa nya saker och passa in dem i livet. Det kallas att växa som människa. Skaffa sig nya erfarenheter och ta nästa kliv. Men fortsätt att vara liten du. Fortsätt att vara rädd och sluta utvecklas. Göm dig i nåt påhittat jävla skal och inbilla dig att det du har nu är tillräckligt bra. Kom bara ihåg att saker kan bli till det bättre och att du sumpar chanser.


Om du är rädd sluta med det. Om du är bränd o rädd lägg av med det. Lita på mig börja med det. Lita på mig sen får vi se. Om du är rädd sluta med det. Om du är bränd o rädd lägg av med det. Lita på mig börja med det. Lita på mig. Testa det.
-Markus Krunegård


Det var som om vi gick på en väg av rosor med klarblå himmel och solsken över oss. Men du tyckte att vi småsprang, alldeles för fort och bestämde dig för att kapa av vägen. Helt plötsligt stod vi vid ett stup istället. Jag vet inte ens om du tvekade innan du hoppade och drog med mig i fallet. Den som är ärlig faller fortast och du fällde ut din egenvävda fallskärm av lögner och dinglade långsamt ner till botten.

Falun en tidig fredagsmorgon - tyst, dött, underbart

Så blev det då festival i alla fall. Bara en fjärdedel så lång men det var helt lagom. Lite smått underbart att slippa krypa ner i en iskall och fuktig sovsäck mitt i natten. Det var både varmare och bekvämare att sitta inne på järnvägsstationen. kanske börjar man bli för gammal för sånt där. När man inte njuter riktigt lika mycket av att få främmande människors svett smetat på sin kropp i ett guppande publikhav och när man tänker på hur ens skor kommer se ut efter att ha trampat runt i vad-det-nu-är. Kanske är man för gammal eller bara inte lika insatt.

Men visst kan jag komma på mig själv med att bli nostalgisk och festivalsugen när jag känner den fräna och unkna doften av spyor och öl. Ge mig en liten touch av bajjamajjaodör också så är vi där. Och visst köper jag fortfarande kläder mad tanken bakom att det är perfekta festivalkläder, sen ser jag framför mig hur jag står där i min perfekt uttänkta outfit framför största scenen och hoppar som en studsboll på extacy och skriker ut min kärlek till Håkan och The Hives. Det gör ingenting om mina fötter inte orkar längre och min röst tar slut för hela kroppen fylls av den där underbara lyckokänslan och det fåniga leendet. Den känslan som endast en bra festivalupplevelse kan ge.

Åh, jag är nog inte för gammal ändå.

RSS 2.0