stinker

Att inte prata om det gör det för en gångs skull inte mindre verkligt. Det känns som om minnet av när jag gick där inte skulle bli starkare av att diskuteras utan i motsats till psykologiska principer snarare vittra sönder. Bit för bit. Tills det skulle kännas helt bortgivet, kommersiellt och inte längre mitt. Det finns fortfarande ibland en liten längtan efter bekräftelse. Jag letad efter ord. Att det ska stå skrivet någonstans, men när det inte gör det så tvingar jag inte fram det. Det som var hände utan att någon behöver försäkra mig om det. Jag blir inte osäker av att orden inte finns utan lugnar mig i sökandet av vetskapen att det var och kommer att ha varit. Oavsett om det förblir oskrivet. För alltid.

Surrealistiskt vackert.