stinker

Jag gråter inte, för jag har inget att riktigt gråta för. Men ofta får man ju lust att göra just det när det är förändringar på gång för det känns jobbigt på något sätt. Man identifierar sig så mycket med det man gör, som t.ex. leva i Norge, jobba på Securitas och Joker, bo tillsammans med roliga människor, så när man måste bryta de invanda mönstren och ändra vanor blir man lätt lite kinkig, man känner sig vilsen. För det är ju faktiskt som att en del av ens liv, en del av en själv försvinner och ersätts av något annat, nytt och läskigt. Då gäller det att omdefiniera sin identitet och distansera sig från identifikationen med det man gör och, för den delen, hur man ser ut. Man måste gräva djupare in genom skalet och hitta den där kärnan, JAG som alltid finns där, vad som än händer och vad man än gör så ändras aldrig JAG. Man måste se till att det som verkligen är JAG följer med till nästa steg i livet, man får kämpa för att få det med sig och släpa det framåt, men har man en gång lyckats så vet man att man klarar av det, igen och igen. För JAG ändras aldrig.