stinker

Det jobbiga är den här gungbrädan. Allt går bra så länge man är två. Du har klivit av. Jag blev sittande nere vid marken. Jag ska kliva av. Men jag vill inte göra det på botten. Jag vill upp först. För varje dag tar jag mer sats med fötterna och snart är jag uppe igen. Då kan jag glida över på andra sidan och kliva av med hedern och känslan i behåll. Den känslan jag vill ha. Som jag vet kommer, mer och mer för varje dag. Det är inga sår som ska läka det är bara abstrakta kemiska processer i hjärnan som ska lugna ner sig lite. Lugnet efter stormen. När det inte pendlar mellan hat, ömhet och förakt längre utan bara lugn. Jag har behållit minnena intakta genom att förtränga och när jag klivit av kan jag se på dem igen. I lugn och ro.