Hemma?
Är hemma över tre dagar för att fira folk som slutar skolan. Lite skönt, mycket konstigt. Saknar mycket från Stockholm och det känns lite töntigt eftersom jag ska upp igen imorrn kväll... Så det säger jag inte högt... Vill explodera lite, men lyssnar på Jumper istället.
Om vi håller om varandra, en liten tid att andas
Det är jäkligt knepigt när man inser att man kommit till en punkt när man bara söker efter en fast punkt. Om jakten på den blir desperat kan så mycket gå så fel. Det gäller att behålla skärpan. Antingen tar man tag i saker och ting och ser allt ur ett logiskt och klartänkt perspektiv men risken är att man istället bara förtränger. Risken är stor här. Att leva nu är inte nödvändigtvis samma sak som att förtränga men det kan vara. Just nu känns det som att jag går och väntar på att allt bara ska kollapsa. Mina levnadsrutiner är way out of control och jag kör bara på i 170. Nån gång kommer det märkas på ett eller annat sätt. Jag väntar bara på när. Som ballongen man gjorde på sexårsjumpan: man höll varandra i händerna, blåste in i ringen och backade längre och längre ut tills man inte kunde hålla fast längre utan var tvungen att släppa taget och ballongen sprack. Snart, snart. Hoppas det blir så skonsamt som möjligt. Att man inte nödvändigtvis ramlar baklänges, och att det isåfall inte gör alltför ont. Jag väntar. Så länge kan jag bara förtränga.
Det är jäkligt knepigt när man inser att man kommit till en punkt när man bara söker efter en fast punkt. Om jakten på den blir desperat kan så mycket gå så fel. Det gäller att behålla skärpan. Antingen tar man tag i saker och ting och ser allt ur ett logiskt och klartänkt perspektiv men risken är att man istället bara förtränger. Risken är stor här. Att leva nu är inte nödvändigtvis samma sak som att förtränga men det kan vara. Just nu känns det som att jag går och väntar på att allt bara ska kollapsa. Mina levnadsrutiner är way out of control och jag kör bara på i 170. Nån gång kommer det märkas på ett eller annat sätt. Jag väntar bara på när. Som ballongen man gjorde på sexårsjumpan: man höll varandra i händerna, blåste in i ringen och backade längre och längre ut tills man inte kunde hålla fast längre utan var tvungen att släppa taget och ballongen sprack. Snart, snart. Hoppas det blir så skonsamt som möjligt. Att man inte nödvändigtvis ramlar baklänges, och att det isåfall inte gör alltför ont. Jag väntar. Så länge kan jag bara förtränga.
Kommentarer
Trackback
