stinker

Idag vaknade jag till ett, nästan för vackert, höstväder. När björklöven lyser i guld istället för gult måste man ut för att inte få dåligt samvete. Hökarängsslingan i all ära men jag ville längre bort och inte nödvändigtvis in bland träden. Jag hade en aning om var Stockholm är som finast i solsken.

På tunnelbanan in till Söder var det inte mycket fart, som vanligt en tidig lördagsförmiddag. De som skulle hem från festen kvällen innan har redan hunnit hem och däckat i sina egna sängar och det är inte förrän fem, tio år senare som de med sina nyköpta barnvagnar intar tunnelbanevagnarna igen vid den här tiden på dygnet.

Väl inne vid Medborgarplatsen sneddar jag över Björns trädgård med alla lekande barn och går in på Tjärhovsgatan, men dit ner når inte solens strålar och jag skyndar framåt. När jag kommit uppför trapporna vid Den norske kirken kan jag andas ut och ett lugnare tempo tar över mig. Det är som en helt annan tid och en annan värld bland de röda trähusen med höga plankstaketen. I en liten gränd hittar jag Siste styverns trappor och nedanför dem platsen jag hade i tankarna.

Per Anders Fogelströms terass. Hetaste kandidaten till utmärkelsen "Mitt favoritställe i Stockholm". Antagligen var det även hans, men vi kan väl dela? Det här är den sidan av Stockholm jag vill se. Den sidan jag skulle vilja visa andra och, på gott och ont, även den sidan de flesta bussturister får se.

Jag lyssnar på några bredvid mig:

"Där borta har vi Slussen och Gamla stan. Slottet ser ni där och vid de där höghusen ligger Sergels torg, Plattan. Kungstornen där Kungsgatan går, som vi korsade vid Sveavägen förut. Det där är Skeppsholmen och Kastellholmen och Vasamuséet där bakom. Ni ser taket som masterna sticker upp igenom." "Vad är det för trafik på det här vattnet då?" "Jaa, det är mest färjorna till Djurgården. Där borta har ni Waldemarsudde." "Jaha, jaa."

De tystnar och går vidare.

Det där är väl vad de flesta turister ser och får se. Jag ser något helt annat.

Tittar jag ner ser jag Stadsgårdsleden och "The Walk of Hang Over", gångbanan där många går in till stan när de kommit från kryssningen eller Finlandsbåten. Antalet ölburkar per capita borde vara högre här än på någon annan gata i stan. Det var där jag gick med DIg en gång, fast utan bakfylla. För min del i alla fall. Det var närmare slutet än början på den historien.

Tittar jag längre ut ser jag Kastellholmen som jag upptäckte med dig och själva kastellet där vi posade på alla korten, en varm junikväll efter glass i Gamla stan på vår första rundvandringstur.

Gamla stan, ja. Bakom det där gröna taket därborta ligger stället man ständigt återkom till med mer eller mindre skam i kroppen. För hög och fantasilös musik och fotbollsmatcher från världens alla hörn på TV-skärmarna uppvägdes av den billiga ölen och att det faktist hade blivit något av en samlingsplats efter jobbet. Det var även där historien med DIG tog ordentlig fart. Kanske gick det för fort men gjorde det någonting? Det är ändå DIG jag kommer att träffa igen på fredag efter att ha suttit fyra timmar på en buss till Värmland.

Går man sedan halvvägs till det nattöppna Mc Donald's kan man kliva på färjan, där delar av historien med både DIG, DIg och Dig utspelat dig, och kliva av på Djurgården. Då hamnar man utanför portarna till Gröna Lund. De två höga torn som man ser härifrån var jag uppe i för första gången med Dig. Hade vår historia ens börjat då?

En sak är i alla fall säker. Det var på den marken jag för första gången såg både DIG, DIg, Dig, dig och diG. Fem olika historier, med olika mening, som slutade likadant, fast ändå inte. Eller?

När jag står här i solen och tittar ut ser jag den vakraste sidan av Stockholm, den sida där största delen av min sommar utspelade sig.